Botten är en massa saker: en påfrestande, blodig komedi; en lesbisk kärlekshistoria; och en uppvisning av Rachel Sennott och Ayo Edebiris komiska talanger, för att nämna några. Men den är också full av subtila detaljer och referenser, och en som är lätt att missa är att filmen är (förmodligen) utspelar sig i början av 2000-talet .
En av de största detaljerna som rotar filmen i tiden är karaktärernas användning av flip-telefoner och bärbara CD-spelare. Kommunikation verkar också vara ganska analog, och det finns inga sociala medier att tala om (även om man bara kan föreställa sig hur otippad Sennotts karaktär PJ:s närvaro i sociala medier skulle vara). Även filmens estetik känns lånad från det klassiska 2000-talsgymnasiet komedier som Mean Girls, komplett med knäppa lärare, hejaklacksledare, klassiska mobbare och knivskarpa skämt om sociala hierarkier.
Men på många sätt är Botten också skild från tiden - existerande i ett eget surrealistiskt universum. Många av dess estetik känns också starkt inspirerade av 80-, 90- och nutiden. Det finns tydliga paralleller till 80-talsfilmer som Heathers, som sätter sin egen blodiga och bisarra snurr på en klassisk high school-historia, och The Breakfast Club, som också utforskade identitet, osäkerhet och klickromanser.
'bottom' också känns rotad i nuet på vissa sätt, inklusive modevalen som känns mer hämtade från TikTok-trender än stilarna från tidigare decennier. Hazels (Ruby Cruz) klädval och frisyr , i synnerhet, verkar som om de skulle kunna plockas direkt från din För dig-sida. Och så är det faktum att att vara queer verkar allmänt accepterad i Bottens-universum, vilket det definitivt fortfarande inte är i många skolor runt om i landet, och som det sällan var (förutom kanske i de mest progressiva skolorna) före 2010-talet.
Vissa aspekter av Botten överskrider tiden, som den övermodiga quarterbacken som tror att han är universums centrum och de lokala mässorna, gymnastikmöten och hemvändarspel som fungerar som bakgrund för det mesta av action. Ändå är vissa inte förankrade i tiden alls, som tanken att vilken skola eller lärare som helst skulle tillåta elever att slå skiten ur varandra som en del av en fritidsklubb, eller det helt vansinniga blodbadet i slutet av filmen, som går helt in i galenskap på hallucinationsnivå.
Men Botten försökte aldrig vara en återspegling av en viss tid eller ens ett realistiskt porträtt av gymnasiet. Det bottnar istället i en sorts vanföreställning absurditet som känns mer hämtad från internets humor än från något annat. Men här går den förbi till och med parodi och blir en helt unik värld för sig själv. När våra huvudpersoner står och skriker på en bloddränkt fotbollsplan i slutet av filmen är det klart att Botten faktiskt inte utspelar sig under ett visst decennium, utan snarare i ett alternativt universum som lyckas lyfta fram några av de mer absurda aspekterna av vårt eget.
